| Resultat:
9:a (klass SP6), 120 varv, 24tim 01min 21,899sek. Bästa varv: 9:33,659 |
 |
| Fredag
natt, bilen redo för kval. |
| Lördag
förmiddag på Nürburgring den 17 juni 2006 (se tidigare
rapporter för fredagsrapporterna) och dags för det andra träningspasset.
Nu räknade vi med att konkurrenterna skulle börja stå på
litegrann. Jag följde upp mina första varv (10.10 resp 9.54)
med 10.08 och därefter två 9.53:or som också kom att utgöra
vår kvaltid (45:e startruta av 225). Vi var gott och väl med
i första startgrupp vilket var viktigt. Det rådde god stämning
i teamet och vi hade på känn att vår långsiktiga
strategi med jämnt högt tempo skulle ge utdelning. |
 |
| Griden
på 225 bilar var ett fullständigt myller, en helt fantastisk
känsla att känna stämningen med så många fans
på tävlingen. Foto: www.24h-rennen.de |
| Teamet fick
kort efter träningspasset lite jobb med byte av packboxen bak på
vevaxeln, men till uppställningen var bilen körklar och välputsad.
Inte utan att man kände sig lite stolt att representera de svenska
färgerna med ett snabbt och prydligt ekipage. |
 |
| Anders
sitter i skuggan och laddar sista minutrarna inför starten. Rasmus
och Fredrik stämmer av detaljerna en sista gång. |
| Anders inledde racet med ett bra
tempo och det dröjde inte länge innan vi började plocka
placeringar. Efter första stoppet tog Martin vid och vi klättade
vidare. |
 |
| Karusellen
är rejält bankad och OJÄMN, känns lika illa i bilen
varje gång men det gick att köra fort här. Foto: www.renn.tv |
| Vid 19-tiden, efter ca fyra timmar
var det dags för däckbyte och i det läget låg vi på
en fjärdeplats i klassen och 22:a totalt. Peter gick ut med nya däck
och fortsatte racet in i skymningen, han kom in som total 20:e och femma
i klassen. Jag fick förtroendet att möta mörkret. |
| Mörkret visade sig dock inte
vara det svåraste - det var solnedgången som var stygg. På
ett par ställen blev kurvorna fullständigt blinda från
apex (och då menar jag verkligen 100% bländning) under två-tre
varv. |
 |
| Folkfesten pågick längs
hela banan. Foto: www.24h-rennen.de |
| Det började svalna så
smått vilket var mycket välkommet inne i bilen, det var ju värsta
värmeböljan i övrigt på dagarna. Trevligt för
publiken såklart, men det driver ut en hel del vätska ur kroppen
när man kör långa pass. Allting kändes verkligen toppen,
men säg den lycka som varar... Efter ca 90 minuter började jag
ana ett "klonk" i golvet varje gång jag släppte gasen. Eftersom
man åker stora delar av banan på 4:an-6:an blev det inte så
påtagligt, men särskilt inför vissa kurvor, speciellt i
partier där man är kvar på trean och går snabbt mellan
gas och broms blev det tydligare att det inte var något inbillat. |
| I samband
med detta dök det upp diverse kvitter från höger bak i
samband med snabba fjädringsrörelser. Man funderar ibland vad
man tänker på när man dyker ner i Fuchsröre med absolut
fullt spett på sexan med såna missljud, men men. Bilen blev
"lynnig" i låg fart och på låga växlar, jag körde
mjukare och mjukare, gassläppen dröjde ibland upp mot en sekund
för att det var helt uppenbart att något satt helt löst
eller att en drivaxel eller liknande var på väg att ge sig.
I backen upp efter karusellen lät det som någon hällde
grus över bilen höger bak så jag misstänkte risig
drivknut, men på resten av banan var just det ljudet borta. Mycket
märkligt. Nästa utveckling var att det verkligen klonkade illa
i hårnålen efter målrakan och bilen drev ut i ett litet
ställ, just där ligger man på tvåan ut ur kurvan
och gör ett kvickt gassläpp inför den tighta vänstern
omedelbart efter, för att sedan gå på gas igen på
tvåans växel med så mycket acceleration som däcken
klarar. |
 |
| Flygtur
på ett par olika ställen, varje varv. Foto: J. Merkle |
| Jag tog beslutet
att gå in i depå även om detta skulle kosta ca 4 bortkastade
minuter. Jag är inte direkt känd för att vara rädd
för risker, men detta var sjukt - att åka fullt hela Nordslingan
med något som satt löst och lät SÅ illa, dels för
egen hälsa men också för att jag inte ville bli stående
ute på banan. Teamet kollade ungefär ALLT; länkarsinfästningar,
stötdämparfästen, motorupphängningar mm, men hittade
inget löst - märkligt. Vi tankade även upp när vi ändå
var inne och så skulle jag ta en timme till utöver de 90 minuter
jag redan kört, dvs max körtid för att försöka
optimera strategin med tanke på det oplanerade stoppet. Ljudet kvarstod
men höll sig ganska konstant och vetskapen att åtminsone länkarmar
mm satt fast var något lugnande. Höll mig till extremt mjuk
körning med evighetslånga gaspedalsläpp innan broms i kombination
med slopat användande av treans växel utom när det är
absolut nödvändigt. Att ljudet inte tilltog berodde på
att främre växellådsfästet, som vi sen förstod
var orsaken, hade gått helt av, så det kunde inte bli värre. |
 |
| Depåsnack
om vad som skulle kollas/fixas vid nästa depåstopp. Foto: J.
Christensen. |
| Mörkret
föll helt och tiderna höll sig runt 9.50 trots mjukkörningen.
Sen gick det bara fel. Uppe i kurvpartiet efter Hohe Acht hamnade jag i
en lång kö bakom ca 8 bilar bakom en intervention car. Killen
längst fram fattade inte att han fick köra förbi så
var ett helt gäng som kröp i 90-120km/h. Ledande Manthey Racing
dök upp bakom, tvekade i en sekund och körde sedan om först
4 av oss i kön, sen 3 till. Jag antar att som storstjärna ser
tävlingsledningen mellan fingrarna i såna lägen, likaså
tänkte nog övriga då alla började göra likadant
efter detta. Jag hängde med lagom lugnt i kön för att inte
riska bestraffning för att tjäna 10 "otålighetsekunder". |
| När jag
följt med kön förbi Intervention-bilen och skulle accelerera
ut ur en vänsterböj och passera några slashasar som drog
benen efter sig låg jag på trean och drog på som vanligt
- med följden att det klonkade till rejält och bakvagnen bröt
ut abrubt, inte mycket, men tillräckligt för att slå i
bakskärmen i bilen på utsidan - aj f-n! Skärmen trycktes
in tillräckligt för att ta i däcket och det lät dessutom
mekaniskt illa så jag tog det mkt lugnt för att ta mig till
depån direkt. Mkt lugnt innebär 150-160 km/h istället för
210 i det snabba utförsåkat efter Pflanzgarten, men såhär
i efterhand borde jag sänkt till 70 eller ännu mindre. I vänstern
uppe vid Schwalbenschwanz, före sista karusellen bröts hjulspindeln
helt sönder på höger bak, jag hade då fyrans växel
och jämförelsevis "låg" fart, men hade inte en chans att
rädda kastet. Det blev en 360 som avslutades i leca-kulor (som tur
var!) med bara en lätt lätt törn mot räcket med kofångaren
höger fram. Vilken resa... Tur i oturen. Tyvärr kostade det en
hel del tid att bogseras hela vägen till "turistinfarten". Teamet
kom så fort de kunde med en massa reservdelar, byte hela höger
bakvagn (länkarmar, spindel) på plats, drog ut skärmen
och riktade kofångaren fram hjälpligt. Innerskärmen fram
hade gjort hål på framdäcket under bogsringen så
det blev ett nytt däck där med. |
| Grabbarna
gjorde en helt grym insats med bakvagnsupphängningen ute i svarta
natten i ficklampornas sken, fort gick det också. Man kan inte vara
annat än impad och stolt, de ger adrig upp, ingen tvekan, inget snack,
de bara fixar grejorna. Grymt proffsigt. |
 |
| Gott om
folk i depån även nattetid. Foto: J Christensen |
| Jag hoppade
in och körde bort till depån för egen maskin, bilen kändes
väl "sådär" kan man säga, kalla däck på
höger sida och kylvatten som sipprade ut på högerhjulen
gör inte gott på känslan... Men det gick bra att komma
in till boxen och där blev huvudjobbet lagning av framre växellådsfästet
som var helt av och var det som gett upphov till klonkandet, hela motorpaketet
hade tippat 15 cm i framkant vid varje gaspådrag eller gassläpp.
Samtidigt byttes kylet höger fram och fronten justerades. |
 |
| Martin
gör sig redo för race igen när teamet snart mekat färdigt.
På dörren syns kartan med markerade accessplatser längs
banan dit teamet kan nå med reservdelar respektive bärgare om
oturen är framme. Foto: J. Christensen |
| Med bilen
återställd gick det fort som vanligt med Martin bakom ratten
och trafiken började också tunna ut, natten krävde sina
offer. Vi började plocka upp placering efter placering. Trots det
vi förlorat, ca 16-17 varv, fanns det många timmar kvar att
åtminstone placera oss anständigt och ta en målgång,
även om allt hopp om ett toppresultat var raderat. Sen är ifs
racing alltid racing, man vet inte vad som kan hände med eventuella
väderomslag, kollegor som bryter etc så man ska aldrig säga
aldrig. Peter fortsatte problemfritt och gryningen närmade sig, fortfarande
åtta timmar kvar på racet. |
 |
| Ut igen
med en lite skamfilad, men perfekt fungerade bil, kvitter och andra missljud
var helt borta. Foto: J. Christensen |
| Jag åkte
ut igen precis före gryningen, huttrade lite lätt när jag
väntade i depån och hade bara fått ett par timmars sömn.
Det är tuffare än man tror och jag är glad att vi var fyra
man i besättningen i mitt första 24-timmarsrace. Med tre förare
får man ännu mindre riktig vila, de sista timmarna är "jour"
om föraren i bilen av någon anledning skulle behöva avlösning.
Bara det att uppleva hur påfrestande det är, var grymt lärorikt.
Noterbart är att Nordlingan är en av de mest krävande banorna
i världen och inget team jag hittade i startlistan körde med
enbart tre förare. |
 |
| Första
kurvpartiet på GP-banan är knixigt, körs på tvåans
växel och följer efter en hård inbromsning i svag nedförbacke.
Foto: J. Merkle |
| Många
ekipage gick av banan i morgonsolen och det var en orgie i gulflagg och
vrakdelar på banan. Det var klart svårast förhållanden
nu, ännu värre än i skymningssolen. det gällde
framförallt den snabba vänstern före Bergwerk och Angstkurve
när solen stod lågt - rakt i ögonen. Inför knicken
innan Bergwerk var det ok då man före ingången har en
raka där man både kan se posteringar före kurvan samt om
någon långsammare bil är på väg in i kurvan
(så att man inte plötsligt hinner upp någon som man inte
ser). Dessutom finns en skarv i asfalten efter utgången som var bromspunkten
inför Bergwerk, när man kände den var det bara att bromsa
och efter halva bromssträckan kunde se igen. Angstkurve var lite värre
då utgången svänger litegrann hela tiden och man är
"blind" under längre tid under acceleration på sexans växel,
men banan sträcker ut tillräckligt efteråt för att
hinna se kommande knick före karusellen. |
 |
| Vi var
de enda som körde med gula strålkastare (långt upp i bild,
till höger). Rakan som börjar vid Döttinger Höhe var
ett bra tillfälle att dricka vatten och försöka styra in
lite kalluft i kupén med handen ut genom gluggen i sidorutan. I
250 km/h. Foto: www.24h-rennen.de |
| Jag hade en
lång fight med Steam Racing som slutade på en total sjätteplats
med en GT3 RS. Vi höll några meters lucka från varann
under tre dryga varv, bytte plats några ggr och när han vek
av in i depån kom en kamratlig vink, han hade haft ett lika underhållande
pass som jag. |
 |
| Fredrik
var en klippa i depån med järnkoll på hela racet från
start till mål. Foto: J. Christensen |
| Racet fortsatte,
förmiddag och lunch passerade utan bekymmer, Martin kom in i flytet
ordentligt och klämde in ett par riktigt fina varv, däribland
vårt snabbaste på 9.33. Sista dryga timmen in i mål föll
på min lott och var mot slutet bland det mest ansträngade jag
varit med om. Det var så fruktansvärt varmt i bilen, vattnet
vi hade i bilen tog slut alldeles för fort och med en aning vätskebrist
jag inte hunnit återställa från tidigare pass blev det
extremt och satte ner muskelprestandan oerhört. Från Döttinger
Höhe åkte jag med handen ut genom den lilla ventilationsluckan
i sidorutan i ca 250 km/h för att försöka styra in "kall"
(24 grader) luft i kupén, det kändes som verkligen kall luft
vilket borde säga något om temperaturen inne i bilen. Att det
piskade gummirester mot handen från framförvarande kvittade
just då... |
 |
| Ovationerna
vid målgången var mäktiga. I bakkant av bilden totalsegrarna
Manthey Racing (gul/grön Porsche). Foto: www.24h-rennen.de |
| Målgången
var en rörig historia med ren trafikstockning sista varvet, många
verkade vilja formera sig. Själv är jag van att race:a till flaggan
faller så det kändes klart märkligt, dock spelade det ju
i våra händer att plocka en bunt placeringar från team
som var på samma varv, men slagit av på takten. Många
är dock rädda för haveri eller punktering sista varvet och
att inte alls få en klassificering - en avvägning man får
göra upp inom varje team innan racet startar antar jag. |
| Efter målgång
väntade ett bord med alla tänkbara drycker vid parc fermé
- men det tog många timmar och många liter vätska att
återhämta sig... Några förare kom förbi och
hälsade, gjorde tummen upp eller gav positiva kommentarer, ser jag
tillbaka på racet blev jag under samtliga mina pass aldrig omkörd
av annat än 3st olika GT3 RS och två Vipers. Hela teamet har
kört i snarlikt tempo, vilket får anses vara ett kvitto på
bra preparation av Levin Racings Porsche 996 Cup. Växellådsfästet,
besluten på banan och följderna får vi ta lärdom
av inför framtiden och kombinera med det allra viktigaste; potentialen
som finns i teamet. Får vi en "clean run" har vi tveklöst tempo
och förutsättningar att gå i mål som ett topp tio-ekipage
och på pallen i vår klass. |
 |
| Det blev
ett svettigt avslutningpass och den värsta vätskebrist jag någonsin
varit med om (medräknat jägarmarscher och annat i lumpen). Som
helhet var det ett mycket lärorikt dygn som gav blodad tand! Foto:
J. Christensen |
| Som avslutning
vill jag bara rikta ett jättetack till hela teamet med Anders Levin
i spetsen. Redan efter Zandvoort förra hösten insåg jag
vilket grymt gäng Anders samlat ihop - efter detta är jag bara
ännu mer imponerad. |
| Frågor
ang loppet eller något annat? Ställ dem i gästboken eller
skicka ett mail så besvarar jag så gott jag kan. På återhörande
inom kort, det börjar hända lite kul grejor igen efter ett väldigt
långt sommaruppehåll. |
| /Carl |
