| I lördags
var jag med om min hittills största framgång i racingkarriären.
Tillsammans med svenska Team Löhr Racing och förarna Bernard
Löhr och Martin Morin vann jag det holländska loppet Zandvoort
500 körandes en Porsche 911 GT3 RS. Upplösningen av loppet var
otroligt spännande; först 20 meter före mållinjen
körde jag om konkurrenterna Action on Wheels´ Porsche och tog
hem segern med 0,03 sekunds marginal – efter fyra timmars racing! |
|
| Med hjälp
från olika håll, bla Mech-Sure Sweden AB, kunde jag kunde åka
med Team Löhr Racing till Zandvoort 500 och göra internationell
racingpremiär. Helgen började med bussresa ihop med teamet genom
Tyskland och Holland. Skön uppladdning faktiskt där man mest
kan göra ingenting utom att småsnacka och sova om vartannat.
Vädret såg lovande ut med som bäst 24 grader - normalt
brukar Zandvoort 500 gå i bitande kyla. När vi kom till banan
på torsdagkvällen för att lasta av lånade vi en depåbox
från ett holländskt team som under natten skulle skruva i en
motor i sin V8-Star-bil. |
 |
| Entrén
till den legendariska F!-banan utanför Amsterdam.. |
| De andra förarna i teamet var
Bernard Löhr och Martin Morin som tävlat med bilen förr.
Bernard hade även tävlat i Zandvoort 500 förr, men för
Martin och mig var det en helt ny bana. |
 |
| Gryning
över Zandvoort. |
| Kl 07.00 fredag
morgon tog jag en joggingtur runt banan för att orientera om hur den
verkligen såg ut. Skön känsla att vara ensam ute i gryningen
med solen på väg upp och närheten av havet i luften. Väl
tillbaka ställde jag mig och kokade gröt till Anders, Rasmus,
Per-Erik och Maria som fick vakna till liv utan högljudda grekiska
hälsningsfraser vi lärde oss på restaurangen kvällen
innan. Gröt är varken min eller grabbarnas favorit kanske, men
bra när man ska prestera och framförallt lätt att fixa när
man är ute på resande fot. Bilen gjordes sedan i ordning för
första "outing" och Bernard drog ut på banan. Ganska snabbt
upptäckte vi att fronten släpade i marken vid inbromsning och
ojämnheter i höga farter så Bernard kallades in. Medan
mekarna gjorde en snabb översyn fick jag rapport från Bernard;
det var halt som attan på banan och däcken var slutkörda. |
 |
| Anders
preppar det sista inför friträning fredag förmiddag. |
| Med detta
i huvudet körde jag en dryg kvart innan vi blev tvungna att avsluta.
Bleekemolen hade någon form av eventdag på banan med massor
av gäster så när de satte igång fick vi ligga lågt.
Körningen gick iaf fint och tempot var hyfsat efter några varv,
men det visste jag inte eftersom givaren i laptimern satt i fel vinkel
vid depåräcket, jag tyckte det var halt och gick på tok
för långsamt, även fast bilen kändes som om den hade
grym potential. Nu när det var så halt av sand på banan
och ett arbetsfordon hade sölat massor av vatten i idealspåret
i flera kurvor gick det inte att köra helt rätt och det var understyrt
som bara den i långsamma svängar, särskilt ut ur vänsterkurvor
och i snabba böjar blev den bara mer och mer överstyrd. Hårda
ingångar i kurvorna var bara att glömma om man inte ville åka
sidledes. |
 |
| Bernard
har varit ute och kört, undertecknad gör sig redo för banan! |
| Meddelade
detta när jag kom in och både Bernard och Anders övertygade
mig om att med fräscha däck skulle det vara en helt annan bil.
Bakdäcken var tydligen helt och hållet slut. Efter en del pyssel
med dataloggingen såg vi iaf att jag kört konsekvent låga
1.53:or, helt ok alltså, men jag kände att jag behövde
lite mer tillvänjning av främst bromsarna. Generellt kändes
bilen fullständigt annorlunda från en GT3 Cup, mycket hårdare
chassi och mycket snabbare respons på allt. |
 |
| Ulrika,
undertecknad och Bernard kollar dataloggingen efter träningen, ett
suveränt verktyg. |
| Tyvärr
fick vi inte köra något mer på eftermiddagen, men vi fick
en åktur med en ca 50-55 årig helt orädd instruktör
på banan, han piskade runt en Clio precis 100% och med otroliga geningar
över kerbs och vid ett tillfälle en gening på minst tio
meter över gräset..! Utan förvarning körde han bara
rakt av banan, jag och Martin, som nyligen anlänt med flyget, bara
garvade med tanke på att vi hade ett dussin formelbil-elever bakom.
Själv bara flinade instruktören och sa "I´m happy they
didn´t follow!". När eleverna gick in i depå visade han
oss fler, lite mer hållbara knep avseende spårval och vilka
beläggningar som blir väldigt hala i regn etc. Fredag kväll
blev det middag och relativt tidig sänggång. |
 |
| Nattvila
inför lördagen. Tre av Marcos Racing Internationals omisskännliga
bilar uppradade. |
| Lördag
morgon var det blött efter regn under natten så regndäcken
åkte på. Passet blev kortat till 40 min så vi fick komprimera
vårt testschema. Bernard började fem varv och Martin gick sen
ut i fem varv och hade kanontempo direkt trots ny bana för honom också.
När jag gick ut hann jag köra 1½ kurva innan passet stoppades
pga en bil som sprängt motorn och sölat olja på banan.
Grymt frustrerande när man är laddad att inte få ut all
energi, men racing är racing och sånt händer. |
 |
| Racingsnack,
Martin demonstrerar överstyrning efter att ha kvalat in oss som fyra
i stora klassen. |
| Martin körde
kvalet som hade regnkörningen i färskast minne och tog oss till
fjärde startruta med strong körning, han kämpade verkligen,
men det var många bilar. Vi var mycket glada i depån över
att vara med bland topp fem i stora klassen (Division I) och slåss.
Två Porschar från Super-Cupen var före oss och Cor Euser
i Marcos tog Pole Position. Kul för övrigt att dela depåbox
med hans trebilsteam och dessutom ingen mindre än Jan Lammers som
vunnit Le Mans två gånger. Två mindre klasser
kvalade i nästkommande pass då det torkade upp tillräckligt
för slicks, så vi fick åtta Renault Clios framför
oss… Snabba bilar helt klart, men inte riktigt vad vi hade hoppats! |
 |
| Sista minutrarna
före start. Bernard tar ett djupt andetag innan hjälmen åker
på, Anders övervakar från sidan. |
| När kvalet
var klart fick mekarna lite jobb, det var hål i ena ljuddämparen
bak efter en gammal skada och det behövde svetsas. Martin, Bernard
och jag ilade iväg på förarmöte samtidigt som vi hörde
att teamet bredvid oss barrikarderat våra lastluckor där svetsen
fanns med sitt kök! Efteråt fick vi höra att grabbarna
gått till kocken och frågat om han hade någon svets i
nåt skåp, för tydligen hade han riggat hur mycket saker
som helst i övrigt. Problemet löstes iaf så när vi
var tillbaka efter förarmötet var bilen fit for fight. Snyggt
jobbat. |
 |
| Inte utan att man blir lite stolt
när teamet rullar ut bilen superpreppad och välputsad i en välbesökt
depå. Rasmus håller kontakten med föraren via radio. |
| Bernard tog starten. Han kom inte
iväg så jättebra då startljusproceduren inte blev
som holländarna hade förklarat på den engelska delen av
förarmötet, men det blev till vår lycka när två
bilar framför kraschade före första kurvan och tack vare
luckan hann Bernard väja och ta sig förbi helskinnad. |
 |
| Banan ligger precis intill semesterorten
Zandvoort vid havet. 58 anmälda fyllde griden rejält! |
| Timmen som följde gick i högt
tempo på den 4300 meter långa banan och många satte sina
snabbaste tider första varven på nya däck och innan varvningarna
började. Bernard pressade på riktigt bra bland de fem främsta
och det kändes lovande, vi ville så gärna hamna på
pallen. Ledde länge gjorde Cor Euser//Peter van der Kolk/Rob Knook
i en Marcos Mantis med ett släptåg av Porschar bakom, innan
de bröt med trasig topplockspackning. De två BMW M3 GTR vi visste
skulle vara vassa såg vi inte röken av, den ena körde av
på träning och kom inte till start tyvärr. Däremot
såg två Saker Sprint som liknar täckta Le Mans-prototyper
snabba ut. |
 |
| Sammanstötning direkt! Bernard
slank förbi på yttern. Foto T. Bohme |
| När Bernard kom in i depå
under en Code-60, motsvarigheten till Safety Car, där man istället
ska hålla max 60 km/h runt banan, hoppade jag in med uppdrag att
köra så länge bränslet räckte. Bilen kändes
nu mycket bättre med fräscha däck och när banan var
”ren”. För övrigt en otroligt underhållande bana med vissa
riktigt utmanande partier. Vad gäller bilen så är den trots
stora likheter med GT3 Cup mycket annorlunda att köra. Det hårda
chassit och bromsarna som är ännu vassare gör den mycket
mer krävande att köra och den är avsevärt snabbare. |
| G-krafterna i bilen är häftiga,
som mest uppnådde vi strax över 2G när det studsar över
kerbs i 140-145 km/m, men mest känsla är nästan 2G i 215
km/h! Då trycks kroppen med dubbla vikten mot sidan av stolen och
nacken får hålla igång för att hålla huvudet
upprätt. Som sagt, en riktig racingbil… Högsta fart på
banan var 250 km/h i slutet av start/målrakan. |
| När jag varit ute i ca 50 minuter
började motorn misstända i skarpa kurvor så jag slog på
reservtanken och körde in i depån. Vi var nu uppe på en
andraplats! Teamet stod klart med nya däck. Martin hoppade in i bilen
och spände fast sig medan teamet tankade upp och sen bar det iväg
igen. Martin som liksom mig var ny på banan gjorde ett kanonbra pass
och ett kort tag var vi uppe i ledning, det varierar alltid lite när
de olika teamen gör sina depåstopp. |
 |
| Väldrillat depåstopp
med förarbyte, däckbyte och tankning. Mekanikerna Anders, Rasmus,
Per-Erik, Tony och Ulrika låg inte på latsidan när jag
hoppade ur och Martin spände fast sig för att köra det tredje
passet. |
| När Martin hade avverkat så
mycket att vi kunde klara oss i mål på ett körpass med
maximala körtiden 80 minuter passade vi på att göra det
sista obligatoriska stoppet under ännu en Code 60-period. Däcken
som satt på nu hade en lite annan gummiblandning än de vi startade
på och de var så mycket bättre, dessutom hade jag nu några
fler varv i kroppen med bilen. Redan efter ett par kurvor när jag
på fyrans växel åkte genom en sväng över ett
krön med lite drift kände jag att det här är racing
när det är som bäst! |
| Avståndet fram till ledarna
Action on Wheels var nu ca 50 sekunder Avståndet krympte hela tiden,
men det var bara att köra på och se om det skulle räcka
för att köra ikapp. Teamet sa inget i radion så tystnaden
tolkade jag som att vi borde kunna klara det. |
| Med sju varv kvar kom Per-Erik in
på radion och sa att det var nio sekunder till ledaren. Inte för
att man kör annat är fullt annars, men nu blev det verkligen
dags att elda på. Det man kan göra är att ta bort alla
marginaler och vara hetare vid varvningarna, riskabelt, men tvunget ibland
för att få ut några tiodelar eller en extra halvsekund
per varv. Bilen gick som en dröm och med fem varv kvar skiljde sju
sekunder. Ytterligare ett varv senare var luckan nere i fem och sen fyra.
Det varierar lite hur mycket man tar in beroende på varvningar etc,
ibland blir man uppehållen ganska mycket om man kommer ifatt en långsammare
bil på fel ställe på banan. |
| När jag precis hade satt vår
snabbaste varvtid och tredje bästa totalt, 1.50,660, var jag på
väg att varva en av Marcos Racing Internationals bilar, som i sin
tur körde på en bil som skulle varvas. Denna ställde sig
på tvären och började åka rakt ut i det spår
jag var på väg i. I 170 km/h kunde jag bara stå kvar på
gasen ut i gräset bredvid banan och hoppas att jag skulle komma undan
utan att bli träffad. Det gick med en meter till godo! Funktionärerna
kom fram efteråt och berättade hur nära det varit. Gräsåkningen
kostade tid, jag tappade tid till ledaren och det tog nästan ett varv
innan däcken greppade riktigt ordentligt igen. |
 |
| Strykjärn, snälltåg?
Porsche 911 GT3 RS! Foto B. Buis (www.formule1wereld.nl) |
| Fem sekunder skiljde nu och det
såg nog nästan hopplöst ut från läktaren… Men
jag hade ledarbilen i sikte och märkte att jag tog in mer och mer.
Ju närmare jag kom desto mer syntes att föraren försökte
stressa på. Den stora missen gjorde han när han varvade ännu
en bil, istället för att ha lite is i magen och få bra
fart ut på en halvlång raksträcka körde han tätt
inpå och kom därför sent på gasen. I inbromsningen
därefter var jag precis bakom och hade nu bara fyra kurvor kvar. |
| Satsningen fick ske i den sista
vindsnabba högern som leder ut på startrakan. Med liten lucka
in i kurvan kunde jag ta med mig extra mycket fart och sen lägga på
fullt på fyrans växel så tidigt som möjligt för
att ta med mig maximal utgångshastighet på målrakan.
Bilen sladdade precis lagom i bakvagnen, från ca 175 upp till 195
km/h, men viktförskjutningen och bakvingen höll trycket på
bakhjulen så att det drev på bra och jag kom in i vacuumet
bakom Action on Wheels´ Porsche. Detta minskade mitt eget luftmotstånd
och jag fick lite av en extra katapulteffekt utöver bättre utgångsfart. |
 |
| På väg förbi
i 225 km/h. Foto T. Bohme |
| Jag sneddade in åt höger
för att gå om innan mållinjen och motståndaren började
då sick-sacka framför mig. Kanske trodde han jag skulle tveka
av detta, men jag hade redan ställt in mig på omkörning.
Jag var nu innanför den vita linjen som är målad bredvid
depåräcket, men i sista manövern dunkade han in sin bakskärm
framför mitt vänstra framhjul och då blev han nog skrämd
för han slutade vingla och jag fick lite plats. Hela detta förloppet
passerade under ett par sekunder i 210-235 km/h, men jag hann precis se
att jag var minimalt före när vi passerade mållinjen! Helt
otroligt! Seger i internationella premiären! Med ny bil på ny
bana och i en tävling inget svenskt team har klarat att vinna förut!
Detta var första gången jag fick känna på riktig
segeryra, alla i teamet var överlyckliga, överraskade och vi
trodde knappt det var sant. Det blev champagne, blommor och pokaler efter
målgång och sen efteråt stod vi hela teamet och sjöng
svenska nationalsången i After Race-baren. Enligt ett flera år
gammalt vad var vi även tvungna att bada i havet eftersom vi vann.
Som tur var hade vi 18 grader i luften och 15 i havet… |
 |
| 235 km/h, marginal 0,03 sek.
Jag tog honom, jag tog honom!! ropade jag i radion. Foto D. Rommens |
| Man kunde tro att holländarna
skulle vara lite purkna efteråt att ett svensk team tagit segern,
men det var positiva gratulationer från alla medtävlare och
funktionärerna som tyckte vi bjudit på riktigt bra underhållning.
Vi förstod att det var uppskattat för tävlingen att internationella
team var på plats. Totalt såg jag förare från nio
nationaliteter. Pressbevakningen på Holländska nyhets-siter
har också varit betydligt mer omfattande än de här i Sverige
och det är helt klart att Zandvoort 500 är en mycket populär
tävling som inte blev sämre av den spännande upplösningen. |
 |
| Martin Morin, undertecknad och
Bernard Löhr – tre lyckliga svenska chaufförer längst upp
på podiet. |
| En bättre säsongsavslutning
är väl svårt att tänka sig, loppet har väckt
extra intresse på många håll både innanför
och utanför Sveriges gränser. Håll ögonen öppna
efter uppföljningsartiklar! TACK HELA TEAMET för chansen och
en riktig kanoninsats av mekarna med Anders Levin i spetsen som ledde fram
till seger. |
| Nu kan jag bara tacka för mig
från banorna denna säsong och jag hoppas att jag har representerat
sporten väl med kämpaglöd, fair play, jämna prestationer
och spännande race under året. Vad som händer nästa
säsong står skrivet i stjärnorna just nu, men jag kommer
att hålla hemsidan uppdaterad med info om utvecklingen samt lite
smått och gott under hela vintern. |
| Tack alla för support och
visat intresse under säsongen som gått! Bästa hälsningar,
Carl |
|
